Frys-PC utan kondens: så lyckades TrashBench i kistfrys

Den australiske moddaren och YouTube-fixaren TrashBench lyckades med det som han visar i sin video: han startade en stationär PC i en vanlig hushållsfrys vid –28°C, körde prestandatester, överklockade grafikkortet och plockade ut delarna torra, utan minsta kondens. Upplägget såg rörigt ut, men var planerat in i minsta detalj—en nyttig påminnelse om varför många tidigare ”frys-PC”-försök ofta gick i stöpet.

Nyckeln var inte extrem kyla eller exotiska beläggningar, utan fryslådans storlek och strikt kontroll över luftfuktigheten. TrashBench använde en stor kistfrys, tog bort hyllorna och hängde komponenterna i band så att de svävade fritt. Kablarna drogs ut och tätades, medan strumpor fyllda med kiselgel fick fungera som ett improviserat avfuktningssystem. Den oansenliga metoden höll temperaturförändringarna mjuka och undvek att passera daggpunkten, där kondens normalt bildas.

För testet valde han medvetet äldre hårdvara—en Intel Core i7‑9700KF, ett GeForce GTX 1070 och andra delar från tidigare generationer. Det begränsade värmeutvecklingen och minskade risken om något skulle gå snett. Körningar i 3DMark och populära spel visade att ett enkelt frysboende knappt ger någon mätbar prestandavinst, i praktiken inom felmarginalen. De faktiska lyften kom först efter manuell överklockning av GPU:n, med runt 7–8 procent i vissa scenarier.

När allt var klart lyfte TrashBench ut hårdvaran kall men helt torr. Han förklarade resultatet med den termiska trögheten i en stor luftvolym. Till skillnad från små frysar som snabbt värms upp under belastning och lockar fram kondens, fungerar en stor kistfrys som ett kallt reservoar som tar upp värme gradvis. I en sådan stabil miljö hinner kiselgelen effektivt sänka luftfuktigheten. Slutsatsen blir att en frys inte är någon magisk turboknapp, utan ett tillfälligt, noggrant avtal med fysiken—där skala och tålamod gör det tunga jobbet. Imponerande som experiment, men knappast en lösning för vardagsbruk.