Vi går igenom Xiaomis styrkor och svagheter: prisvärda telefoner med annonser i HyperOS, förinstallerade appar, modellnamn, blixtreor och Leica-samarbetet.
© A. Krivonosov
Xiaomi har länge byggt en stor följarskara på kombinationen av kraftfull hårdvara, ny teknik och prislappar som håller sig inom räckhåll. Telefonerna utmärker sig ofta som de mest prisvärda i sina segment, men de kommer också med egenheter som väcker blandade känslor. Många ägare medger att det imponerande värdet ackompanjeras av vanor som kan pröva tålamodet även hos de mest hängivna.
En av de mest omdebatterade egenskaperna är annonser direkt i HyperOS. De dyker upp i systemappar och i inställningar, vilket naggar känslan av kontroll och integritet i kanten. Officiellt sägs integrationerna hålla priserna nere; i praktiken upplever användare att telefonen delvis förvandlas till en annonsyta. Det går att stänga av bannrarna, men reglaget ligger långt ner i menyerna – en friktion som knappast känns slumpmässig och som också pekar på den tunna gränsen mellan lågt pris och dolda eftergifter.
Nästan varje ny Xiaomi-mobil möter sin ägare med en hög förinstallerad mjukvara. Den första entusiasmen kan snabbt svalna när hemskärmen redan är fylld med spel, partnerappar och systemets ’rekommendationer’. Även efter att man rensat bort en del kan samma appar smyga tillbaka efter en uppdatering. För Xiaomi är det ett sätt att pressa kostnader; för användarna känns det ofta som ett intrång i det personliga utrymmet. Entusiastcommunityt svarar med verktyg för att säkert ta bort extralasten – en påminnelse om hur uthållig varumärkets fanbas är.
Xiaomis modellflora har länge varit ett stående skämt. Även rutinerade recensenter suckar när de ska reda ut skillnaderna mellan Redmi Note, Xiaomis T‑serie och POCO. Greppet skapar förvirring men gör det möjligt att sälja i stort sett samma telefon under olika namn beroende på marknad. För de flesta köpare blir det ett pussel: en modell som heter något i Kina kan dyka upp i Europa under en helt annan beteckning. Ibland får till och med butikspersonal kämpa för att snabbt tyda vad en ny beteckning faktiskt döljer.
När Xiaomi gick ut globalt lutade bolaget sig tungt mot tidsbegränsade kampanjer för att skapa knapphetskänsla. Strategin gav full utdelning i början, men ryktet fick senare en törn. Särskilt minnesvärd var en uppmärksammad kampanj i Storbritannien där telefoner såldes för 1 pund – men bara ett fåtal exemplar fanns. För shoppare blev det synonymt med att efterfrågan drevs upp med teater. Företaget har sedan dess använt sådana grepp mer sparsamt, men minnet hänger kvar vid varumärket.
Xiaomis samarbete med Leica var ett djärvt försök att lyfta mobilfoto och ge flaggskeppen en tydligare röst. Kamerorna började också leverera mer uttrycksfulla, mer konstnärliga bilder, men diskussionerna om hur mycket Leica faktiskt bidrar har inte tystnat. Skeptiker pekar på ironin i att Leicas LUX‑app finns exklusivt till iPhone – en kontrast som är svår att bortse från. Ändå signalerar samarbetet en tydlig ambition att lämna den renodlade ’budget’-stämpeln bakom sig.
Xiaomi fortsätter vara ett varumärke skickligt på att förena överkomliga priser med imponerande kapacitet. Telefonerna hör fortfarande till marknadens starkaste värdeköp, men lockelsen kommer ofta i sällskap med egenheter som kan irritera även tålmodiga användare. Fortsättningen avgörs av om företaget kan visa att högt värde inte måste betyda kompromisser med bekvämligheten – eller med köparens känsla av att allt går rätt till.